I guldbaggebelönade filmen
de ofrivilliga* visar man en handfull historier, som alla har det gemensamt att huvudpersonen i varje historia förväntas förnedra sig själv på ett eller annat sätt, och lägga sin integritet åt sidan, för att i underkastelse säga att gruppen har rätt och hon själv har fel.
Står hon på sig och gör det hon tycker är rätt, då hånar eller fryser gruppen ut henne. Underkastar hon sig, måste hon ändå känna sig liten och smädad. Gruppen är inte intresserad av rätt eller fel eller att granska sin egen ståndpunkt. Gruppen har bara målet att vinna och
få rätt. Den enskilde utsatte kan inte vinna, utan bara välja hur hon vill förlora. Med eller utan sin integritet.
Jag har en sådan människa i min närhet. Han är inte en grupp utan en person, men han beter sig likadant. Varje gång jag är missnöjd över att han betett sig illa, kontrar han med att anklaga mig för att vara aggressiv, som alternativ till att diskutera sakfrågan jag tar upp. Istället för att försöka lösa problemet skuldbelägger han.
"Du var dum när du..."
"Varför är du alltid så aggressiv?"
Det självklara svaret på hans fråga är "För att du är dum i huvudet och beter dig illa!"
Men jag kommer inte att nedlåta mig till denna infantila replikväxling. Jag gjorde folk till viljes** och försökte förklara för honom varför jag är missnöjd, och ge honom en chans att be om ursäkt eller åtminstone motivera sitt handlande, men det gjorde han, som väntat, inte.
Han kommer att dö ensam. Med det liv han lever och de vanor han har, dröjer det nog inte så länge heller.
*Ja, jag rekommenderar den starkt. Det är en ruskigt otäck film som jag tänkt på ofta sedan jag såg den för... ett år sedan? Två?
** Ja, Folk är glada för att säga "Men har du pratat med honom om detta? Har du försökt lösa det?"
Besökare sedan 090601: