måndag 12 december 2011
En framtida gangster?
Ganska många barn i dagisåldern kan vara ganska obstinata och ointresserade av och orädda för sina egna föräldrars tillsägelser. På många sätt kanske det är sunt, vad vet jag? De flesta av dessa barn har dock vett att ha respekt för främmande vuxnas tillsägelser. Jag minns från min egen barndom att om någon annans förälder sa till mig, då blev jag lite rädd. Det är det jag numera är van vid att se hos barn också.
Men, nej. I lördags på sonens treårskalas var det en kamrat där som var fullständigt ointresserad och sällsynt kaxig. Jag sa till honom att min säng inte var en lekplats, och sa till honom att komma ner. Jag lät lagom myndig och daltade inte. Jag möttes av Nej. Och ett surt nylle. Jag klättrade upp och hämtade resolut ner honom. Så fort jag vände ryggen till gick han tillbaka in i mitt sovrum, och skulle klättra in i sovrummet. När jag då klev in och sa "Nej", då höll han upp handen, som var han en gammaldags polis och sa "STOPP!".
Han tyckte fortfarande att han hade rätt och sa emot som om jag var dum i huvudet när jag förklarade:
"Detta är mitt hus. Här bestämmer jag. Inte du!" och nu var jag rätt arg.
Vad tror vi om den grabben som 17-åring?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Besökare sedan 090601:
När han är 17 är hans föräldrar arga på samhället som skapat hans beteende. Han fick ju ingen hjälp i skolan och läkarna lyssnade inte när de försökte få dom att förstå att han har en bokstavskombination.
SvaraRaderaOch jag kan då berätta att han har ingen bokstavskombination, utom möjligen DUM eller kanske, om vi ska vara snälla DFS (Dumma Föräldrar-symdrom).
SvaraRaderaDet gör det hela extra tragiskt. Han kan koncentrera sig, han hör vad man säger, han förstår det, han bara väljer att skita i det, för att han kan.
Eller så blir ungen som min vän, som var så jobbig när han var liten att hans uppgivna föräldrar (som uppfostrat hans syskon exemplariskt) gick med honom i terapi. Terapin hjälpte inte, men det gjorde åldern. Han har varit lugn som en filbunke från tolv års ålder. Innan dess hade han, som femåring, bland annat slängt ut grannens porslin ur diskmaskinen för att han ville se vad som hände...
SvaraRaderaAtt prova saker för att se vad som händer är att vara vild, och nyfiken. DET är något positivt.
SvaraRaderaDen här grabben är inte anmärkningsvärt vild. Bara djävligt osympatisk. Fullständigt ointresserad av tillsägelser, tycker på fullt allvar att det är helt naturligt att han bestämmer allt själv. Bland annat.
Det är något helt annat. Många "vilda" barn med få hämningar och dålig impulskontroll lär sig.
Ett barn som på fullt allvar tillrättarvisar en vuxen, i den vuxnes hem, när den vuxne försöker förklara vilka regler som gäller, och mer eller mindre säger till den vuxne att hålla käft, kommer förmodligen att lära sig heeeeelt andra saker. Hade han förstått gesten "räcka finger" hade han gjort det.
Precis så var min vän också. Fullkomligt vidrig som barn. Fantastisk som vuxen dock. Men om du mår bättre av att tänka att det här barnet blir en gangster ska jag inte stå i vägen för det!
SvaraRadera