Vinnarskalle

Häromdagen såg jag i DN:s ekonomidel (GUUUUUUUUU va vuxet!) en rubrik som innehöll ordet "vinnarskalle" och att man skulle använda det för att få jobb.

Jag hatar ordet vinnarskalle.

Min erfarenhet av många idrottare, särskilt dem som tränar i de stora lagsporterna - och ni vet ju alla vad jag tycker om dem vid det här laget - är att de är oerhört sugna på att vinna. Att vinna är det viktigaste, oavsett nivå. Jag förstår att man, om man spelar tennis eller golf på högsta internationella nivå är rätt sugen på att vinna. Det handlar om oerhörda summor pengar. Både prispengar och sponsring och allt man senare kan tjäna på sitt namn. Där hade jag nog också tyckt att det viktigaste av allt var att vinna. Men nu är det inte det det handlar om.

De där människorna jag pratar om, den stora grå massan av folk som på sin höjd når division vaddetnuheterovanförkorpen, de vill också vinna. De kanske får en plakett för att vinna. Och så får de lite applåder av de tjugo flickvänner och pappor som står på läktaren. Men vinna måste de. De är väldigt stolta när de vunnit. Oerhört. De berättar historier om det i efterhand. På mellanstadiet kan det till och med vara så att den som höll på det vinnande laget i division-långtner-matchen i bandy, utan att ens stå på läktaren, ändå menar sig ha vunnit i skolan dagen efter. Detta utan att faktiskt ha åstadkommit ett skit.

Men att vinna, är det verkligen det viktigaste? Jag är bara sekundärt intresserad av att vinna. Faktiskt. Är jag dum i huvudet? Nej, men jag har tänkt lite längre. Jag är nämligen djävligt taggad på att vara bäst. Och det betyder långt ifrån alltid att man vinner. Det finns nämligen en massa människor, för vilka det viktiga inte är att vara bäst, utan att vinna. De fuskar, de kör fula trick, de drar reglerna i det längsta, de filmar, de hävdar konstiga undantag till höger och vänster. Och de vinner, men inte för att de är bäst. Jag minns typexemplet från min grundskoleklass. Han var faktiskt inte bäst i klassen på handboll. Trots att han var den enda på högstadiet som på allvar hävdade att han skulle bli proffs. I handboll. Och han platsade inte ens i årgångs-a-laget i det sämre av småstadens två lag. Men han skulle vinna. När det var tävling såg han gärna till att bara tävla om de bästa inte var med. Han var inte bäst. Han var en sopa, men han vann ganska ofta. Han körde alla trick i boken, och en del andra också. Han skrek alltid högst när det valdes lag, för att det var orättvist att han hamnade i det lag som var sämst. Den som var bäst, han bekymrade sig inte om i vilket lag han hamnade, och för honom fick alla vara med, alla fick en passning, och han gnällde aldrig på den som missat sin målchans. Han var bäst, och visste det.

Vinnarskallen är någon som främst vill vinna, och inte har något problem att suga åt sig segerns sötma när han först dopat sig, sedan köpt domarna, och till sist sparkat motståndaren i pannan trots att han spelat basket. Vinnarskallar behöver vi inte. Vi behöver folk som vill vara bäst, och det är inte detsamma.