Jag är dödshungrig, men väljer ändå att vänta en halvtimme med att äta, för jag står inte ut med sällskapet vid bordet och ärendena som avhandlas där:
1. Allt är sossarnas fel.
2. Alla miljöpartiser är dumma i huvudet
3. Det finns bara tre ambulanser i hela västerbotter, och lika många poliser, och vi som betalar så mycket skatt.
4. Golf är kul
5. Är du dum i huvudet som äter [det som råkar finnas på min tallrik]
6. Äh, det finns ju massor av arbete. De är bara lata
Nä fan, hellre har jag ont i magen av hunger en halvtimme till, för att sedan kasta i mig maten på tio minuter innan mötet klockan 12.
Och det är ganska god mat, dessutom. Utan både sås och potatis. Guuuuuu?! Är jag dum i huvudet?!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Besökare sedan 090601:
Det är ju lite värre än jag har det förstås. Jag väntar också ut mina kollegor (som äter i skift så att klockan ibland hinner bli 3 innan mathörnet blir ledigt, och med 1.5h kvar kan det lika gärna vänta.) - men detta beror inte på att de är otrevliga. Tvärtom är alla kollegor, med ett enda stinkande undantag som alltid äter vid sin desk, kalastrevliga.
SvaraRaderaMen mina sociala nojor gör att jag kan A: äta offentligt. eller B: Föra en lättsam konversation - men inte båda. Och det är där det blir lite av ett problem, just att de är trevliga - de är pratglada och noga med att vara inkluderande.
Jag föredra att äta min lunch över en bok annars blir resultatet antingen en obekväm lunch som är mer stressande än att jobba utan rast, eller att jag känner mig otrevlig och obekväm där jag sitter med mina lurar och min bok.
Just nu är det akademiskt, eftesom det just avslutade projektet inte lämnade utrymme för några raster.
Oavsett så låter det värre att behöva äta med dina kollegor. Jag föreslår matlådemoteld enligt Jan Berglin: ta med en matlåda som är sanslös overkill - typ, trerätters med soppa, rådjurssadel, efterrätt och ostbricka. Eller ta med en så sanslös kombination som möjligt. Häll hollandaise i en vaniljsåstetra, ta fram och häll rikligt över en portion fiskpinnar. Gör överdrivna njutningsljud efter varje tugga och säg "PreCIS som mormor brukade göra dem!" Envisas sen med att bara diskutera Idol, ur ett Freudianskt perspektiv.
Sen kanske de låter dig äta ifred.
mvh
Jessica
Jag saknar nästan ord. Nästan.
SvaraRaderaJag är kär i dig!
Får jag lov att fördomsfullt tänka att kollegorna har längre resväg till er arbetsplats..?
SvaraRaderaTänker att jag fan har d bra I mitt lunchsällskap, alltid intressanta diskussioner om allt ifrån kroppsutsöndringar, vad folk säger å gör hemma när ingen ser å hör, till rymdforskning. Typ.
När jag jobbar hos min egen arbetsgivare, och inte hos en kund, då är luncherna trevliga och samtalen trevliga och roliga och givande.
SvaraRaderaDet är något här. Något av det där riktigt.... Gubbiga.