Jag är en bit över trettio. För inte många år sedan fick jag ett halvsyskon. Min far är nästan dubbelt så gammal som jag. Systerns mamma är svårt neurotisk. Alltså, riktigt riktigt neurotisk. I klinisk bemärkelse. Precis som min far på sitt sätt. Hon är inte dubbelt så gammal som jag. De kompletterar varandra på ett sätt som skapar en summa av neuroser som är mycket större än den mer intuitiva summan av de ingående delarna. De håller sällan sams. När de bodde ihop bodde de ändå bara ihop ibland. Ofta inte. De gifte sig, de skiljde sig, och de hann avsluta och börja om sitt förhållande fler gånger än jag kunde räkna. Ungefär en gång i veckan var det kris och över. Det har varit vårdnadstvister och en "slutlig" lösning som jag menar är åt helvete. De borde verkligen inte ha fått bli föräldrar. Särskilt inte ihop. Av ungefär tusen skäl vi inte behöver gå in på här. Jag bara orkar inte. Och barnet var inte ens en olyckshändelse.
Förra gången bad jag min far dra åt helvete och talade inte med honom på ett par år.
Hon är gravid igen.
Ingen av dem berättade det när jag var där. De sa inget. De var bara nojjiga att jag skulle se och bli förbannad och ställa till en scen. Jag ignorerade den rosa elefanten som hoppade på matbordet så vitrinskåpet hos grannen skramlade. Jag log och såg ingenting. Jag totalignorerade. Och sedan åkte jag hem, och var djävligt nöjd med det.
Kafka och Norén. Släng er i väggen. Jag ska gå på dramaten och sitta och garva åt farsen, tror jag. Visst brukar Norén ha pjäser som går på Dramaten?
Just nu är jag riktigt djävla glad att jag valde att ge min son en fin resa (för det blev det trots vuxen-surrealismen) istället för att fotogafera min idol sedan tjugo år när han var i Stockholm. Det var rätt val. Jag tar hand om de barn jag har. De har inte bett att få bli födda, men jag har bett att få ha dem. Blir jag tvungen att välja, väljer jag dem. Inte alla hänger med på resonemanget i det här stycket.
Och förresten, min far kör Mercedes.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Besökare sedan 090601:
Det tar några år och en viss mognad innan man orkar inse att man mår bättre utan sin korkade/elaka mor/far.
SvaraRaderaNär man vant sig vid tanken på att vara "föräldralös" så känns det ganska befriande.
Hoppas din mamma är alright.
Du har vissa poänger.
SvaraRaderaHur var det, filmen 9 månader:
"My dad's an asshole."
"Could you... elaborate on that a bit?"
"ok. My dad's a GIANT asshole."
Min mamma är bra, tack.
Hähä, gruvligt ljuvligt. Jag är också självvalt föräldralös och ingen sten har varit mer befriande att slänga åt helvete än att säga ett slutgiltigt fuck you, föräldrar. :D
SvaraRaderaProblemet är bara nu att min son etablerat ett förhållande till sin farfar, och tycker om honom. På goda grunder. Han har också etablerat en relation med sin faster, och tycker om henne.
SvaraRaderaDet är inte bara att bryta, men jag kommer ju inte att lägga två fingrar i kors för att träffa honom.
Man kan lösa det genom att klargöra att det är de vuxnas ansvar att hålla kontakten med de yngre generationerna. Aldrig tvärtom.
SvaraRaderaFår du ofta höra att du är en klok och förståndig människa?
SvaraRaderaNog inte ofta nog!
Jag är ledsen, men din familj, får min familj att verka normal ;0)
SvaraRaderaÄven jag har valt att vara föräldralös och vid de få tillfällen då föräldrar tillåts vara med i bilden, hålls de i förbaskat kort koppel.
Hade vi bott närmre hade jag poppat en gigantisk balja popcorn och korkat upp en pava rött - du kan rutinen!
Tack, Sanna!
SvaraRaderaJa, jag kan rutinen...
Det... är väl aldrig så att din pappa är fyrtiotalist?
SvaraRadera//Jessica
Nästan. Men inte riktigt.
SvaraRadera