Sjuksköterskor och Te

Jag kände en gång en tjej vi kan kalla Camilla. Hon heter nämligen så. Eller, hette då iallafall. Jag har inte träffat henne på tio år. Då, när vi lärde känna varandra, för snart tjugo år sedan var hon ganska rolig. En tjej med lite ös i. Hon kunde busvissla från balkongen på sitt hyreshus, så att kompisen trehundra meter bort hörde och vände sig om.

Tiden gick, hon skaffade en pojkvän. Som faktiskt kan ha varit bland de tråkigaste jag mött. Vår kontakt bleknade bort, och vi hördes alltmer sällan. Hon flyttade till en annan stad och pluggade till sjuksköterska. Hon blev äldre mycket fortare än jag. Hon var plötsligt en tant, när jag knappt hunnit ta till mig studentlivet trots att jag pluggat längre än hon och var äldre.

Så, en dag, flera år senare, när vi hade bara sporadisk kontakt, blev jag bjuden på hennes inflyttningsfest. Det var huvudsakligen hennes sjuksköterskekollegor, och jag fick bevittna ett märkligt fenomen, som jag nästan bara observerat bland sjuksköterskor. Jag har haft mycket kontakt med sjukvårdspersonal på det privata planet i många sammahang, och har sett det där, men inte någon annanstans.

Dessa unga, egentligen ganska vackra, kvinnor titulerade resten av gruppen "Tjejer!" när de önskade väninnornas uppmärksamhet. De gjorde det, framförallt, i en ton som fick dem att låta som tanter 50+.

Jag började fundera. Hur kom det sig att de, som egentligen var ganska vackra, och log mycket, kunde framstå som så fantastiskt tråkiga. Det var då jag började se mönstret. De var Tedrickare. Allihop! De var mycket noga med makeup och hade klätt upp sig. Men de var mer "piffiga" än snygga. Faktiskt. Det var som om de köpt alltihop, ansiktsmålning, kjolar och vadetnuvar på pall på Coop Forum. De hade kollat förra årets modetidningar hos Frissan, och blivit Piffiga.

Jag började se mig runt i rummet, och noterade att skinnsoffan jag satt i nog strikt talat inte var fullt så hipp som ägarinnan ville göra gällande. Och resten av lägenheten matchade. Det var inte billigt. Det var inte sunkigt, det var inte second hand eller fattigt. Bara gudomligt tråkigt. Precis som Tjejerna. Fan va tråkiga de var. Smårasistiska, obildade, tråkiga människor med Malin Berghagen i bokhyllan. Och lite tantsnusk, men mest luft och glasfigurer i övrigt.

Tedrickare. Fyfan.

Jag har inte träffat Camilla sedan dess, och jag saknar det inte. Jag gav mig av tidigt den kvällen, och mötte ett gäng roliga typer och drack öl på en pub istället.

Och jag är inte ensam i världen. Det finns fler tehatare! Läs Fettlanas vackra text i Tidningen Varför