Mina barn, andras ungar

Igår var det födelsedagskalas för ett grannbarn. Han är över lag en sympatisk fyraåring. Detta kan inte ärligt sägas om alla andra barn på kalaset.

Min son brukar öppna konversationer med nya människor med "hej", liksom de flesta andra. Han är två och ett halvt. En fet, högljudd, skränig unge med glasögon och en ganska korkad uppsyn mötte däremot mig med repliken "Jag har sett Starwarsfilerna.". "Jaha. Tufft." sa jag ganska oengagerat. Jag hade lite naivt hoppats att min synnerligen oengagerade ton skulle verka en smula demotiverande. Men, i helvete. Ungdjäveln tar min replik som uppmuntran och börjar genast berätta exakt VAD i filmen som är tuffast.

Inget ont om Starwars. Jag uppskattar verkligen hjärndött våld, kampen mellan Onda och Goda som är så tydligt på ena eller andra sidan att det är uppenbart även för de Onda vem som är vem, och häftiga effekter och balla repliker. För all del. Men en sak ska man ha djävligt klart för sig. Starwars är inte en film att diskutera. Den skall ses. Den skall framförallt inte diskuteras med en skitunge på 5, med mobbarglasögon (ja, jag ska förklara en annan gång vad det är, för det finns), en påtaglig övervikt, och ett intellekt som tycks jämförbart med en ganska bright igelkott. Och nej, jag är tveksam till att alla på kalaset vill veta att han "öppnar dörrarna med sitt lasersvärd" när andra försöker få plats, eller att leksaksbilen han har hemma är mycket större.

Egentligen vet jag att det är hans föräldrar som lämnar övrigt att önska och borde arkebuseras, men jag är ändå djävligt sugen på att säga:
"Hörrdu, Snoris, peta upp glasögonen på näsan, sluta äta så djävla mycket skit och, för helvete, HÅLL KÄFTEN! Det finns fler bland de trettio här närvarande som vill prata, och någon av dem kanske har något att säga. Övervikt och glasögon och ett svårt handikappat intellekt har aldrig varit Jedi!