söndag 24 juni 2012

Städning

Ni med äldre barn, snälla säg att det lönar sig att få barnen att städa efter sig så de lär sig, jämfört med att lägga en femtedel av jobbet på att göra det själv.

posted from Bloggeroid

5 kommentarer:

  1. Absolut så. Städa är en del av livet, tråkigt som faan men nödvändigt. Bara att lära sig. Punkt. ; Katt

    SvaraRadera
  2. Hm, funderar på hur jag har gjort med min unge. Hon har ett vidrigt äckligt rum som hon aldrig städar. Hon får leva i sin misär om hon vill och det vill hon tydligen. Ute i övriga lägenheten brukar hon plocka undan efter sig, kanske inte samma dag...men det blir av. Jag tror att jag varit lite slapp vad gäller detta men vem orkar tjata?

    SvaraRadera
  3. Barnlös med tre år som förskolevikarie, kan jag inte annat än ömka Erik den Fjortonde.

    Eller, nä. Eftersom föräldraskap och barnomsorg är två ganska olika bestar så har jag ingen aning. Vi skulle få en verksamhet att fungera medan föräldrar försöker få en vardag, som passar deras personliga preferenser, att fungera. Dvs. Det var vårt jävla jobb att lära barnen plocka upp efter sig. Särskilt som en förskolegrupp tenderar att vara många fler,särskilt i samma ålder, än i de flesta barnfamiljer.

    Vi hade alltså våra regler klara - barnen började plocka ihop efter sig och varandra (utifrån egen ålder/förmåga) redan från början. Till och med 18-månaders bar omständligt en enda kloss till legolådan - och fick beröm för effort. Ja, visst - det tar längre tid än att städa själv men ja, det lönar sig i längden.

    De som gått med oss sen blöjåldern gnällde inte ens när middagsvisslan gick. De bara städade som bossar. Det var inte bara det att de fått vanan utan de hade blivit rätt skickliga på att överblicka vad som behövde göras också. Det gick fort och smärtfritt. Och det gav dem även en viss känsla av samhörighet, för de lekte i mindre grupper men städade alla tillsammans. Städningen och samlingen var när hela gruppen var en enda grupp under dagen.

    Jag tror det är applicerbart på en familj men jag tror också att enskilda familjer avgör hur viktigt ett legofritt golv är för dem.

    Jag hade en mamma som städade själv. Hon suckade och bad mig sluta vara i vägen - så det blev rent nån gång - när jag försökte hjälpa till. Sen en dag när jag var fjorton eller nåt så var det plöstligt min jävla plikt att ta över X sysslor, utan att ha en aning om hur de skulle utföras.

    (Och med X menar jag _samtliga_ hushållssysslor beroende på vad som behövdes, utifrån ett hemligt schema som hon hade i sitt huvud. Tog jag disken borde jag ha dammsugit, dammsög jag borde jag ha tvättat och tvättade jag borde jag ha städat mitt rum, tvättat fönster eller klopklippt katten. Jag förväntades alltså ha en erfaren hemmafrus rutin och känsla för vad som behövde göras utan startsträcka efter fjorton år av "Men gå UT och lek så jag blir klar nån gång."

    Självklart var det aldrig tal om att X sysslor skulle utföras av min äldre bror. Så det kom lite som en överraskning när jag plötsligt, rakt ur det blå, var "en lat ungjävel" för att jag inte magiskt visste när det var dags för mig att magiskt veta hur man tvättade och i vilken ordning disken skulle göras. (För om jag diskade kastrullerna innan tallrikarna så dog en kattunge, eller något.)

    För min del hade det varit enklare om jag fått vänja mig från början och eventuellt fått lite proffstips över tid, istället för att bli iputtad och lämnad att gissa. Och ja, hon börjar alltid städa när hon kommer hem till mig.

    Om man inte planerar att hålla barnet till några rigorösare städscheman senare heller så spelar det kanske inte så stor roll? Alla vill inte bo i ett Bluth Model Home. Men VILL man att de ska städa så är det en dålig taktik att aggressivt släppa det huvudet på dem just när de ska försöka tackla puberteten.

    SvaraRadera
  4. Jessica, insiktsfullt som vanligt.

    Tekranglat:
    Du har gjort något rätt, eftersom hon respekterar de gemensamma utrymmena och sköter sig där.

    SvaraRadera