sportjournalistik

Jag förstår det inte.
Jag kan, om jag ska vara ärlig, förstå att man vill spela fotboll, och jag kan förstå att man kan vilja se matchen. Ok, så långt, men vad kan det finnas att läsa om det, och vilken fråga kan möjligen vara relevant att ställa till en fotbollsspelare efter en match? Alla som bryr sig såg matchen. Det finns en anledning till att alla idrottare framstår som idioter när de intervjuas, och det beror på att det inte finns något att prata om, men de ändå måste svara på idiotfrågor. "Hur känns det nu när du vann". "Det är som bajs. Jag ska aldrig mer göra det." Va hade du väntat dig för svar?

En kollega blev på riktigt skitsur över den diskussionen, när jag ifrågasatte sportjournalistikens existensberättigande.

Det slår honom inte att vissa av oss gärna skulle slippa höra om hans djävla AIK och fotbollens förträfflighet och allt djävla hån han häller ur sig för att jag inte vill se på fotboll. Jag vill fan inte behöva ha hela kontorslandskapet nedpestat av fotboll. Jag hatar fotboll. Det är en ganska genomtänkt åsikt, baserad på en hel del observationer och funderande, medan hans idrottsspykos mest handlar om ett socialt arv, tror jag.

Börjar han tjafsa mer om sin djävla fotboll tror jag att jag ska förklara för honom att jag verkligen, på riktigt, tycker lika illa om organiserad lagbollsport och hela den kultur av hjärndöd grabbighet som omger den, som han tycker om det.

Lagbollsport är inte förbrödring och vänskap och kamratskap, det är kukjämförelser, kvinnofientlighet, hjärndöd tävlingsinriktning och det sämsta av grabbighet. Det är fan ingen slump att hulliganer slåss på Råsunda.