Mer om faderlösheten

Ja, som sagt, jag fick tydligen en lillebror i början på december. Det vågade de inte berätta. Igår förmiddags konfronterades jag med det. I förbigående. I en situation när jag sannolikt inte skulle ställa till en scen. Jaja. Sedan hade han bjudit över en vän som körde förbi. Jag och mina barn underhöll vännens fru och barn. Vi är ju där jämt. Säkert... ett par gånger om året, så varför prioritera sina barnbarn över bekanta som kör förbi?

Förra gången reste jag mig inte och åkte hem. Igårkväll sa jag vad jag tyckte. Min far försökte få det till att det var rädslan för min labilitet och mitt raseri som skulle ha varit orsaken till att ingen vågat säga något sedan INNAN jag kom dit FÖRRA GÅNGEN, när barnet var bara en månad från att födas. Han menade att JAG borde ha frågat om hennes graviditet, snarare än att de borde ha berättat. Som om jag skulle ha något ansvar för deras dåliga beslut? Nej, de bara lät bli att berätta och väntade på ett bra tillfälle. Som om något sådant någonsin skulle infinna sig. Som om sannolikheten för ett bra tillfälles existens var högre än sannolikheten att jag bara skulle bli asförbannad över att ha blivit förd bakom ljuset.

jaja.

Vad säger man?

"Snälla: Säg att jag är adopterad, eller att du iallafall var en slampa" var vad jag sa till min mor idag.

Jag kommer nog aldrig mer att träffa min far.