Hallå i Getingboet? Någon hemma?

Nej, jag är inte överdrivet impad av Thåströms nya. Heller. Han är inte genial. Duktig, kanske, men långt från genial.

Ganska tråkigt och pretentiöst, tyckte jag.

DJÄVLA SOSSE!!!!!!!!!!!!

Det brukade min styvbror utbrista som tonåring. Han var inte så bright. Själv är jag mer klassiskt Liberal i min politiska åskådning, och då menar jag inte det där kvasifascistiska tramset Folkpartiet pysslat med de senaste 20 åren. Jag svär sällan med Sosse som skällsord.

Men... det finns delar av den gamla arbetarkulturen jag har djävligt svår för, saker som blev inaktuella redan på 50-talet. De sakerna hittar man framförallt i den del av idrottsrörelsen som har störst arv från Arbetarrörelsen. Fopoll.

Det är en kultur som gärna blandar friskt från det kommunistiska arbetaridealet och fascistiskt bildningsförakt, där Stor Och Stark och HjärnDött Lojal är viktigare än intellekt, där den som är bäst på att sparka boll är bäst Punkt, alldeles oavsett alla övriga argument. Det är en kultur som får väldigt stora konsekvenser på alla möjliga plan. Det är inte en slump att det är fopoll som drar Hulliganer som framförallt slåss. Ni som säger att "De är inte riktiga fopollsfans". Bullshit! Det är precis samma mekanism som säger att alla religioner obönhörligen fostrar även fanatiker. Det är en kultur som hyllar manlig avsaknad av intellekt, fysisk styrka och våld, och hånar allt som kallas kvinnligt och använder "Kärring" som skällsord för någon som är svag och allmänt dålig.

Det är inte en slump. Det är en stor kultur och de här sakerna sitter i väggarna.

Och vad som också följer med är Föreningsliv. Om mitt barn ska sparka boll, vilket han olyckligtvis både älskar över allt annat och är djävligt duktig på, måste även jag, som förälder, vara intresserad av att umgås all min lediga tid med de övriga apskaft som lyckats avla fopollsintresserad avkomma. Eller, avla avkomma som kan sättas i fopoll vare sig de vill eller inte. Jag förväntas tillbringa mina helger på fopollsplanen. Hela dagarna. Inte bara när min telning spelar, utan ALLA cuper. Alltid. Som om jag tyckte om att hänga på en djävla fopollsplan och höra Papporna prata om Fopoll som om de själva kunde flytta den där djävla kaggen 20 meter utan en infarkt. Dra åt helvete.
Nej, jag tänker inte tillbringa mina söndagar med att stå och sälja korv. Blir det tjat om det, tänker jag hala fram femhundra spänn, och säga att jag ger pengarna direkt till klubbkassan, utan att de passerar Solna Korv eller någon djävla tulpanförsäljare.

Jag tänker teama upp med andra föräldrar och dela på åkturerna till de där matcherna, för hur mycket jag än älskar mitt fopollsspelande barn, så har jag tre till. Jag kan till och med vara så storsint att jag lastar in 6 ungar på min vecka.

Jag kommer inte att sälja korv. Det händer inte. Jag kommer inte att umgås med de andra föräldrarna. Jag tycker faktiskt inte särksilt mycket om de flesta av dem och jag kunde inte prata om fopoll ens om jag ville. Men där har jag en backupplan. Om jag har min kamera med, har jag något annat att göra, och en bra ursäkt.

Nej, fan. Djävla föreningsliv, som kräver din tid. Min tid är helig. Vardagar debiterar jag 10-15 kronor per minut. På helg är det 50% till. Det är en djävla massa mer pengar än lite korvförsäljning. Men detta är ett arv från arbetarrörelsen. Du förväntas ha oändligt med tid, och du förväntas vilja ge den till föreningen.

Helt ärligt ska jag säga att jag hatar föreningsliv. Det är ett vansinnigt sätt att välja umgänge, som numera främst torde tilltala de som inte kan få kompisar på annat sätt, och dem vill jag inte umgås med utan att få rejält betalt.

folk kommer och går...

Det är konstigt med folk. De kommer och går.

Jag läste precis något i en blogg hos en människa jag under en period stod nära på olika vis och trodde jag kände. Det kanske jag gjorde. Kanske jag gör det fortfarande. Jag vet inte. Poängen är att det kvittar, för det är någon som inte längre finns i mitt liv. Det är någon som inte längre vänder sig till mig för förtroenden. Någon som inte längre frågar hur jag har det eller hör av sig på något vis. Jag har försökt höra av mig ibland, ta upp en del av det igen, när det var borta, men det var inte aktuellt. Skulle jag skriva något på fejjan, vilket jag inte gör längre, skulle jag kanske få en like av den personen, men inte mer.

Det är sorgligt. Ibland är det människor jag saknar. Somliga har jag varit nära och de har varit människor jag tyckt om, med vilka det ömsesidiga förtroendet varit en sorts trygghet och ventil. Det har varit någonstans att göra av en del tankar. Vissa saknar jag inte alls, men om dem handlar inte detta. En av dem hittar jag inte ens på facebook längre.

Olika aspekter av livet måste delas med olika människor. Det finns inte så mycket människor kvar. Förr var jag duktig på att hålla kontakten, men någon gång blev jag sur och bitter och upplevde att det fan alltid var jag som höll kontakten, och mycket riktigt dog den när jag slutade underhålla den. Det... försvann. Något som funnits fanns inte mer. Men vem hör av sig till den som aldrig hör av sig? Kanske var det småbarn som tog över mitt liv på ett sätt så att jag inte längre kunde vara duktig på att höra av mig och hålla kontakt, kanske är jag inte så djävla rolig att dela förtroenden med. Kanske är jag överhuvudtaget inte så djävla rolig. Det där är ju saker jag aldrig får svar på. Jag gör mitt bästa redan idag, och är det inte bra nog, ja, då blir jag nog inte så mycket bättre är jag rädd, så kanske kan det kvitta varför folk försvinner, jag kan ju ändå inte göra så mycket åt det. Ibland vet jag att det varit mitt fel, att jag gjort eller sagt något dumt, att jag fattat ett eller annat dåligt beslut, att jag prioriterat fel, och ibland har jag faktiskt gjort vad jag kunnat tills en lägstanivå av stolthet, som jag själv ändå upplever är lite i lägsta laget, infunnit sig. Men kanske jag bara är sur och obstinat. Det finns de som hävdar det, tror jag.

Men så är det tydligen. Folk kommer och går. En del av dem saknar jag.

Sociala medier, nej tack.

Nu har jag kört instagram i ett halvår. Jag har ett stort fotointresse, och tänkte att det kunde vara något för mig.

Det var det inte.

Dels drunkar materialet av värde i ett hav av efterätter, rumpor i bikini och solnedgångar, men framförallt är det något annat som skaver.

Jag kände det idag, och bestämde mig för att lägga ner även det.

Många har sagt det före mig, och många säkert betydligt bättre, men ändå. Folk kommunicerar inte. De sänder. De personer jag redan har kontakt med följer mig. Jag följer dem. En del av dem tar bilder jag tycker mycket om, men Instagram är faktiskt en idiotgrej, på många sätt. Framförallt att alla bilder måste vara så små. Bilder ska ses större, för att uppskattas, om det är bra bilder. Jag frågar nite ens mina barn vad de åt till lunch, så varför i helvete skulle jag vilja veta vad främlingar åt? Bra bilder vill jag gärna se, men de ses inte bra på instagram. Faktiskt.

Vad gör jag själv då? Jag tar mina bilder, företrädesvis de jag själv tycker är bra, och kastar ut dem i tomma intet. Varför? VARFÖR visar jag upp de här bilderna? Självklart visar jag dem för andra för att andra ska tycka om dem. Jag vill att någon ska säga: "Va duktig du är". Det är ganska sällan någon gör det. Jag får en handfull likes på nästan varje bild jag lägger ut. Nästan samma människor tycker om varje gång. Jag har mycket svårt att skilja rutin-likes och artiga likes från de uppriktiga, som stammar från att någon faktiskt tycker om bilderna. Då blir det... ingenting. Jag lägger tid på att kasta bilder rakt ut i tomma intet. Faktiskt. Mina bilder är inte bra nog för att attrahera anonyma följare.

Vad är grejen? Varför ska jag överhuvudtaget hålla på med Instagram?

Jag la ner, och skrev att de som vill mig något, hemskt gärna får kontakta mig. Tycker du om mina bilder, hör av dig, så visar jag. Vill jag se DINA bilder, så hör jag av mig.

Varför inte lyfta luren och ringa?
Eller skicka ett mail.

Kommunicera med MIG. Jag vill inte vara en anonym mottagare. Jag vill att du ska prata MED MIG! Jag vill inte heller kasta ut mina bilder rakt ut. Jag vill att någon ska säga "Jag tycker om dina bilder", inte rutinmässigt klicka på hjärtat på alla bilder i flödet.

Nä, jag skiter i det. Jag orkar inte.

Jag finns här, om någon bryr sig. Om du inte orkar engagera dig mer än ett klick på ett hjärta, då kanske det inte var så viktigt.

orkar inte längre

Jag kapitulerade. Gav upp.
Förr orkade jag liksom, likt Don Quixote ta mig an all världens dumhet, men det gör jag inte längre. Jag orkar inte ens debattera cyklism på facebook.

Jag orkar inte med all dumhet, och hur ingenting någonsin blir bättre.

Jag skiter i det.

Ibland, om jag kommer på något som faktiskt gör nytta, så gör jag det. Har jag 500 spänn över, ger jag dem till Läkare Utan Gränser eller så. Eller köper den tidningen som hemlösa säljer. Om jag hittar någon som är nykter som säljer den.

Och så försöker jag hålla igen på min egen dumhet. Men andras, den får vara.

Jag har kommit fram till en förklaring och en lösning. De som inte begriper, de är faktiskt dumma i huvudet, och det kan jag inte göra något åt. Man kan inte debattera bort lågt IQ.

Jag har enkonspirationsteori

Svenskarnas Parti, Sverigedemokraterna, och de andra nazzarna, är EGENTLIGEN människorättsaktivister, med en enorm konspiration för att svartmåla de rasistiska ideologierna.

De lyckas rätt bra i att visa hur dumt det är, och jag undrar om det verkligen är möjligt att vara så dum, och ändå gå upprätt.

Fast vissa längst ut på högerkanten har skrubbsår på knogarna och mustaschen nästan ihopväxt med hårfästet, strax ovanför ögonen. De kanske är på riktigt.

Nazister har fan inte här att göra

De har hetat BSS, NSF, och just nu kallar de sig Svenskarnas Parti och Svenska MotståndsRörelsen (SMR). De vill demonstrera.
De vill avskaffa demokratin, men kräver demokratiska rättigheter för att göra det.

De är otäcka på en hel rad grundläggande punkter. Jag har ett namn som iofs gör mig ganska lätt att hitta, men jag väljer att ändå offentligt skriva under på saker som det här:
Nazister bör inte ges tillstånd att demonstrera

Det finns rätt, och det finns fel. Ibland är det inte gråskalor eller luddigt, utan bara just rätt och fel. Den dag någon tittar tillbaka, ska mitt namn synas bland de som valde Rätt. Att inte säga emot, är att acceptera. Utan den Tysta Massan, hade aldrig historiens otäcka massmördare kunnat göra det de gjorde. Jag tänker inte vara en del i den.