Och så ännu en liten, men ack så vanlig, missuppfattning i miljöfrågan:
DN skriver:
"...men andelen växer eftersom väldigt lite hitttills gjorts för att få något annat än fossila råvaror i flygbränslet."
I got news for you! Alla konventionella bränslen som bygger på ren förbränning, fossila eller andra som etanol, förbränns i allmänhet till Koldioxid och vatten och lite vanlig skit. Ja, även etanol. Avgaserna från etanol och bensin och fotogen är ungefär desamma. Poängen med etanol är inte en miljöpoäng, snarare tvärtom eftersom många etanolmotorer drar MER bränsle är motsvarande bensinmotorer, nej det handlar om att bli oberoende av arabvärldens olja.
Så kan vi skippa allt skitsnack med etanol som drivmedel? Det är inte det som är räddningen undan den globala uppvärmningen. Det finns idag faktiskt bara en lösning. Elda mindre! Mindre värme i huset, avsevärt mindre flygturer (börja med att kapa nöjesresorna) mindre bilkörning.
Suck...
lördag 10 april 2010
Arlanda och miljön
Nu är vi där igen. Som att bötfälla någon för nedskräpning, när han slängt ett kolapapper på en soptipp.Arlanda har Miljömål. Så fint! Flyget ensamt står för en enorm andel av jordens samlade koldioxidutsläpp. Men nu tänker Arlanda sänka sina koldioxidutsläpp. Genom biltullar. För bilarna är ju, som alla vet, den stora boven i flygdramat, eller hur?
En vanlig personbil har en tank på ca 50 liter. En Boeing 747 har en tank på mellan 183 och 244. Kubikmeter (beroende på modell.) Den gör av med ungefär 11 ton(!) bränsle per timme. Ja, det får plats ett par hundra pers i den, och den åker rätt långt. Meeeeeeeen.... 11 ton. I timmen! Det är rätt mycket. Och det lyfter ganska många plan från Arlanda. Så nu inför vi biltullar.
Vad säger ni? Ska vi plocka upp tallbarren ett och ett, eller ska vi bara fälla tallen?
fredag 9 april 2010
Pretentiösa intressen
Folk har djävligt pretentiösa intressen.
Väldigt många påstår sig vara intresserade av mat. De säger sig tycka om att laga god mat. Som om de bara för att de en gång ätit något gott på en restaurang i Provence vet vad de pratar om. I hela min bekantskapskrets finns bara någon enstaka som verkligen är riktigt duktig på mat. Jag känner nog bara en som faktiskt kan sätta ihop en professionell gourmet-meny. Själv. Som kan och förstår alla steg från fina råvaror, till vad som funkar ihop, till hur man kombinerar rätt, och som dessutom reder ut det i köket rent praktiskt. Han är unik. Men det begriper inte folk. De slår upp ett recept i en bok från bokrean eller någon mainstream-site och sedan läser de innantill. Det är inte att vara duktig på mat. Det är att vara läskunnig.
Surdeg är en variant. Plötsligt (Ja, jag vet att det var ett tag sedan) ska alla tycka om att baka bröd. De ska ha surdeg, för det är fint, och alla har det och de byter surdegar med varandra och det är så djävla Söderhippt att man kräks. På mitt jobb talar vi om surdegar som något negativt. Det är problem som legat länge och börjat lukta. Bildligt talat.
Jag tycker också om att baka, men inte egentligen för att jag tycker om att baka. Jag råkar bara vara groteskt förtjust i nybakt bröd, och konsum har inget som är yngre än en vecka.
Nej, hörrni. När ni kan alla termerna i köket, vet hur man gör med köttet, vet hur man kombinerar märkliga ingredienser i en sås, vet att en slatt av Bob-Cidern som döttrarna dricker av är precis den sötma som fattas, vet att efterrätten som är ganska enkel, men elegant passar ihop med vinet som passar ihop med förrätten och vet att smaka att det var den färdigkryddade creme fraichen som var svagaste länken, och inte hur såsen reducerades, då kan ni mat. Inte förr. Jag kan inte. Nog inte du heller.
Fast mitt bröd blir gott. På vanlig jäst!
Väldigt många påstår sig vara intresserade av mat. De säger sig tycka om att laga god mat. Som om de bara för att de en gång ätit något gott på en restaurang i Provence vet vad de pratar om. I hela min bekantskapskrets finns bara någon enstaka som verkligen är riktigt duktig på mat. Jag känner nog bara en som faktiskt kan sätta ihop en professionell gourmet-meny. Själv. Som kan och förstår alla steg från fina råvaror, till vad som funkar ihop, till hur man kombinerar rätt, och som dessutom reder ut det i köket rent praktiskt. Han är unik. Men det begriper inte folk. De slår upp ett recept i en bok från bokrean eller någon mainstream-site och sedan läser de innantill. Det är inte att vara duktig på mat. Det är att vara läskunnig.
Surdeg är en variant. Plötsligt (Ja, jag vet att det var ett tag sedan) ska alla tycka om att baka bröd. De ska ha surdeg, för det är fint, och alla har det och de byter surdegar med varandra och det är så djävla Söderhippt att man kräks. På mitt jobb talar vi om surdegar som något negativt. Det är problem som legat länge och börjat lukta. Bildligt talat.
Jag tycker också om att baka, men inte egentligen för att jag tycker om att baka. Jag råkar bara vara groteskt förtjust i nybakt bröd, och konsum har inget som är yngre än en vecka.
Nej, hörrni. När ni kan alla termerna i köket, vet hur man gör med köttet, vet hur man kombinerar märkliga ingredienser i en sås, vet att en slatt av Bob-Cidern som döttrarna dricker av är precis den sötma som fattas, vet att efterrätten som är ganska enkel, men elegant passar ihop med vinet som passar ihop med förrätten och vet att smaka att det var den färdigkryddade creme fraichen som var svagaste länken, och inte hur såsen reducerades, då kan ni mat. Inte förr. Jag kan inte. Nog inte du heller.
Fast mitt bröd blir gott. På vanlig jäst!
Vargjakt och artbevarande
Tydligen är det så att Andreas Carlgren önskat en större vargstam än de 200 djuren, medan Eskil Erlandsson menat att vi gott kunde utrota dem, och att de 200 är en kompromiss. Eskil Erlandsson tycker också att det är viktigare att 200 inavlade, obildade fiskare med gravt forskningsförakt inte blir arbetslösa, än att vi har hav som innehåller liv.
torsdag 8 april 2010
Kontorslandskap
På min förra arbetsplats, en stor nätoperatör, flyttade vi till nya, flashiga lokaler. Med kontorslandskap.
Det finns en del managementkonsulter som ääääääääälskar kontorslandskap. Dem ska jag ställa mot en vägg och skjuta när revolutionen kommer. Deras argument är att det är så lätt för de anställda att prata med varandra, och att detta skulle vara något bra.
De har fel på flera plan. Utöver det självklara att det är åt helvete med anställda som smider ränker och dricker för mycket kaffe och skrattar för ofta, så finns det även andra, uppenbara problem.
Det där kreativa, som ska uppstå när folk pratar med varandra, det infinner sig aldrig, för folk pratar mindre med varandra. Man kan nämligen inte prata i kontorslandskap. Då stör man andra. Och andra hör allt man har att säga. Detta verkar i allmänhet hämmande för de flesta. Åtminstone de som har något att säga. Det brukar dock inte råda brist på mellanchefer som motiverar sin existens med att prata i telefon. I landskapet. Så att alla måste lyssna. På deras djävla mellanchefspilsneribastunjargong. Det finns också alltid någon sociopat som inte förstår att musik, både dess existens och genre och enstaka verk, i högsta grad är en smaksak. Det är dessutom samma kille som råkade ha en rejäl stereo ÖVER, att ta med till jobbet.
Det finns dessutom en plats i landskapet som är sämre än alla andra. Det är platsen närmast entrén. Den fick jag. Den som sitter där blir automatiskt receptionist, och förväntas veta var alla är. Alla de ca 45 som sitter i landskapet.
"Har du sett Nisse?" frågar alla som går förbi. Eller Pelle, eller Håkan eller Lasse. Svaret är nästan alltid "Nej". Följfrågan blir nästan alltid "Vet du vad han har för anslutning?" medan den andra fipplar med sin telefon. För att ringa bredvid mitt skrivbord.
"Nej, och var snäll och ring honom någon annanstans. Från ditt eget skrivbord, t.ex."
Mitt jobb var av en teknisk karaktär som krävde ganska mycket koncentration. Det tog ungefär tio minuter att "komma ner" på rätt nivå och att ha koll på vad man gjorde. Om man då blir avbruten var 10:e minut av någon som "bara ska ställa en snabb fråga" och måste börja om igen med att meditera sig fram till rätt nivå av koncentration, ja, då får man faktiskt inget gjort. Ingenting. Att sätta upp en liten skylt om att man inte vill bli störd, och ändå inte vet var alla är och dra på sig Peltors största, det hjälpte inte heller. För mellancheferna har aldrig koncentrerat sig en dag i sitt liv, och tycker inte det är trevligt. Man ska ju vara serviceminded. Och säljare. Och sälja även internt. Är de dumma i huvudet? (Ja, det var en retorisk fråga!) Vid ett tillfälle råkade jag bli stört på ett sätt så att jag kom av mig och skrev "shutdown -now" i fel fönster. Då stängde jag av en av Sveriges största DNS:er. Inte bra inte bra. MEN FAN INTE MITT FEL!!!!
På jobbet där jag är nu har vi rum där max sex personer får plats. Det är ganska lagom. Då får man plats med en eller en halv projektgrupp i ett rum. DET blir kreativt. De andra stör inte, och vi som jobbar ihop kan prata så mycket vi vill. Och lyssna på konsensusmusik. Och ringa. Med högtalartelefon. Och knacka kod. Och diskutera vid en whiteboard. Max sex personer i ett rum!!!
Varför tror folk att man hittade på rum från början?
Djävla apskaft!
Det finns en del managementkonsulter som ääääääääälskar kontorslandskap. Dem ska jag ställa mot en vägg och skjuta när revolutionen kommer. Deras argument är att det är så lätt för de anställda att prata med varandra, och att detta skulle vara något bra.
De har fel på flera plan. Utöver det självklara att det är åt helvete med anställda som smider ränker och dricker för mycket kaffe och skrattar för ofta, så finns det även andra, uppenbara problem.
Det där kreativa, som ska uppstå när folk pratar med varandra, det infinner sig aldrig, för folk pratar mindre med varandra. Man kan nämligen inte prata i kontorslandskap. Då stör man andra. Och andra hör allt man har att säga. Detta verkar i allmänhet hämmande för de flesta. Åtminstone de som har något att säga. Det brukar dock inte råda brist på mellanchefer som motiverar sin existens med att prata i telefon. I landskapet. Så att alla måste lyssna. På deras djävla mellanchefspilsneribastunjargong. Det finns också alltid någon sociopat som inte förstår att musik, både dess existens och genre och enstaka verk, i högsta grad är en smaksak. Det är dessutom samma kille som råkade ha en rejäl stereo ÖVER, att ta med till jobbet.
Det finns dessutom en plats i landskapet som är sämre än alla andra. Det är platsen närmast entrén. Den fick jag. Den som sitter där blir automatiskt receptionist, och förväntas veta var alla är. Alla de ca 45 som sitter i landskapet.
"Har du sett Nisse?" frågar alla som går förbi. Eller Pelle, eller Håkan eller Lasse. Svaret är nästan alltid "Nej". Följfrågan blir nästan alltid "Vet du vad han har för anslutning?" medan den andra fipplar med sin telefon. För att ringa bredvid mitt skrivbord.
"Nej, och var snäll och ring honom någon annanstans. Från ditt eget skrivbord, t.ex."
Mitt jobb var av en teknisk karaktär som krävde ganska mycket koncentration. Det tog ungefär tio minuter att "komma ner" på rätt nivå och att ha koll på vad man gjorde. Om man då blir avbruten var 10:e minut av någon som "bara ska ställa en snabb fråga" och måste börja om igen med att meditera sig fram till rätt nivå av koncentration, ja, då får man faktiskt inget gjort. Ingenting. Att sätta upp en liten skylt om att man inte vill bli störd, och ändå inte vet var alla är och dra på sig Peltors största, det hjälpte inte heller. För mellancheferna har aldrig koncentrerat sig en dag i sitt liv, och tycker inte det är trevligt. Man ska ju vara serviceminded. Och säljare. Och sälja även internt. Är de dumma i huvudet? (Ja, det var en retorisk fråga!) Vid ett tillfälle råkade jag bli stört på ett sätt så att jag kom av mig och skrev "shutdown -now" i fel fönster. Då stängde jag av en av Sveriges största DNS:er. Inte bra inte bra. MEN FAN INTE MITT FEL!!!!
På jobbet där jag är nu har vi rum där max sex personer får plats. Det är ganska lagom. Då får man plats med en eller en halv projektgrupp i ett rum. DET blir kreativt. De andra stör inte, och vi som jobbar ihop kan prata så mycket vi vill. Och lyssna på konsensusmusik. Och ringa. Med högtalartelefon. Och knacka kod. Och diskutera vid en whiteboard. Max sex personer i ett rum!!!
Varför tror folk att man hittade på rum från början?
Djävla apskaft!
Andreas Carlgren - tappad i golvet som liten?!
Nog för att politiker i maktposition gör och säger dumma saker. Som att finansiera världens största kolkraftverk (eller, iallafall skitdjälva stort) i Sydafrika (Maud Olofsson), men Andreas Carlgren tar nu priset. Med god marginal. Och då syftar jag såklart på den totala avsaknad av intellekt han visar.
För något år sedan skrevs rovdjursutredningen. En text där experter och forskare exakt redogör för hur många djur man behöver i olika rovdjursstammar för att de inte ska dö ut av inavel. Ungefär. Och så får jägarna säga "Men vi tycker faktiskt om att skjuta djur." och så ordnar man jakt på varg, som såklart går helt åt helvete, där man totalt skjuter i sank många års arbete och miljoner i forskningspengar på att inte ha någon som helst koll på vad man skjuter. Som ett gäng triggerhappy rednecks går man man ur huse i Dalarne och blastar med allt man har. Bara för att... Men det är ju kul att döda djur i skogen.
Och nu då?
Andreas Carlgren: "Målet är en livskraftig stam. Utredningen ska granska vad som krävs för det."
Ja, han vill ha en utredning om vad som krävs för en livskraftig vargstam i Sverige. Kanske skulle ha tänkt på det, innan du lät skjuta ihjäl den? Som att diskutera hur man ska utbilda slumkidsen för att hjälpa dem tillbaka när de ligger på patologen.
Hörrdu, Andreas: Det behövs ingen ny utredning. Allt du vill veta står i rovdjursutredningen. Men eftersom de feta gubbarna i rödrutiga yllejackor och fjäder i hatten skriker högst, trots att de inte skulle hitta en bok i ett bibliotek, så låter du skjuta ihjäl vargarna.
Som om detta inte var nog, meddelar han att det fantastiska försöket med licensjakt på varg förra året... SKA UPPREPAS NÄSTA ÅR!!!!!
Öppen fråga till Andreas Carlgrens föräldrar: Hur många gånger tappade ni honom i golvet som liten?
Öppen fråga till Fredrik Reinfeldt: Hur gick det egentligen till när en gravt förståndshandikappad grobian med kardborreskor utan tuggummi på promenaderna blev minister? För miljön, som tycks vara en av de hetaste valfrågorna både i år och förra gången!
Emster: Det FINNS kvinnor i svenska styrelser. Inte så många, men de finns, och de blir inte så mycket färre. Det finns ganska snart INGA vargar i Sverige, om Andreas Carlgren får rådda en runda till. Ditt val torde nu vara enkelt.
För något år sedan skrevs rovdjursutredningen. En text där experter och forskare exakt redogör för hur många djur man behöver i olika rovdjursstammar för att de inte ska dö ut av inavel. Ungefär. Och så får jägarna säga "Men vi tycker faktiskt om att skjuta djur." och så ordnar man jakt på varg, som såklart går helt åt helvete, där man totalt skjuter i sank många års arbete och miljoner i forskningspengar på att inte ha någon som helst koll på vad man skjuter. Som ett gäng triggerhappy rednecks går man man ur huse i Dalarne och blastar med allt man har. Bara för att... Men det är ju kul att döda djur i skogen.
Och nu då?
Andreas Carlgren: "Målet är en livskraftig stam. Utredningen ska granska vad som krävs för det."
Ja, han vill ha en utredning om vad som krävs för en livskraftig vargstam i Sverige. Kanske skulle ha tänkt på det, innan du lät skjuta ihjäl den? Som att diskutera hur man ska utbilda slumkidsen för att hjälpa dem tillbaka när de ligger på patologen.
Hörrdu, Andreas: Det behövs ingen ny utredning. Allt du vill veta står i rovdjursutredningen. Men eftersom de feta gubbarna i rödrutiga yllejackor och fjäder i hatten skriker högst, trots att de inte skulle hitta en bok i ett bibliotek, så låter du skjuta ihjäl vargarna.
Som om detta inte var nog, meddelar han att det fantastiska försöket med licensjakt på varg förra året... SKA UPPREPAS NÄSTA ÅR!!!!!
Öppen fråga till Andreas Carlgrens föräldrar: Hur många gånger tappade ni honom i golvet som liten?
Öppen fråga till Fredrik Reinfeldt: Hur gick det egentligen till när en gravt förståndshandikappad grobian med kardborreskor utan tuggummi på promenaderna blev minister? För miljön, som tycks vara en av de hetaste valfrågorna både i år och förra gången!
Emster: Det FINNS kvinnor i svenska styrelser. Inte så många, men de finns, och de blir inte så mycket färre. Det finns ganska snart INGA vargar i Sverige, om Andreas Carlgren får rådda en runda till. Ditt val torde nu vara enkelt.
söndag 4 april 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Besökare sedan 090601: