Igår lärde sig min son att cykla. Han är fyra år, och tillbringade en stor del av förra sommaren på en springcykel. Den här "sommaren" har han hunnit vara ute några gånger. Grannpojkens pappa kom plötsligt, häromdagen, med en riktig cykel i handen och frågade om sonen ville ha, kanske? Han hade ju själv fått den av grannen. På det här viset blev den lite som en vandrings pokal. Jag satte i två nya ventiler från andra cyklar, och pumpade, och sedan fick han prova. Han behövde ett var runt gården för att fixa det, och nu cyklar han. Djävlar vad han cyklar. Fort går det. Och snyggt.
När han tänkte cykla ner för berget frågade jag om han tänkte slå sig. "Nej" svarade han, körde ner, klarade och sa just det. "Pappa, jag kunde!" Ja. Det kunde han. Han kan. Han kan en hel massa saker, och han är sällan rädd för det som inte är farligt. Inte som jag. Han har roligt istället.
Själv var jag så rädd för allting som liten att jag aldrig vågade göra rätt. Det där självklara att bara kasta sig upp och utgå från att man kan och ha rätt, det gjorde jag inte. Det var otäckt tills jag kunde, och vissa saker lär man sig inte om man är rädd. Ja, cykla har jag lärt mig så det räcker men annat. Och cyklingen tog mig evigheter av stödhjul, och sedan rejält med tid att lära rätt det stödhjulen lärt fel.
Jag är lite nöjd med att ha en son, som verkar växa upp till någon som vågar ha kul. Det är liksom lite av ett mål jag har.
Och ja, jag fick ett par skitcoola bilder.