Besvärlig omställning

Om man i många år känt att man tagit hand om något som mått dåligt, haft ett ansvar, delat de flesta förtroenden och varit, framförallt bästa vänner, nästan syskon, då är det inte helt lätt att, nästan över en natt, släppa alla tag. Men det måste man. Dags att lära sig något nytt, alltså.

Det är så ofta jag tänker att "Så fort Det Där är klart/över/fixat/ordnat/löst/passé, då kommer jag att få ro, och livet kommer att lugna ner sig."

Det har handlat om...

• ... när vi får barn
• ... när barnet är fött
• ... när barnet är större
• ... när hon mår bättre
• ...när nästa barn är ute
• ...när barnen är större
• ...när jag börjar jobba
• ...när jag formellt avslutat det mångåriga förhållandet som inte var bra
• ...när jag köpt en lägenhet
• ...när jag flyttat
• ...när jag berättat att jag träffat någon ny
• ... och så vidare.

Men, den där ron har ännu inte infunnit sig. Min mage svider av stress som den gjort i många år nu. Psykoterapi gjorde att jag förstod rötterna till att jag är den jag är, och det gör det ju lättare att hantera en del av det, men ron, lugnet, det infinner sig fan inte. Det landar under väldigt korta stunder under speciella omständigheter, men jag vill ha lugn nu. Jag vill slappna av. Kanske det är så att det inte är mitt liv och omständigheterna det är fel på, utan min förmåga att slappna av? Kanske jag glömt hur man gör?

Just nu är det semestern som hägrar, men jag känner att den kanske är solig fin och trevlig, men lugn och ro, nej. Det är inte det jag förväntar mig.

Alla som nu hänvisar till New Age, en kopp te, mindfullness eller kurser i Leva I Nuet kommer att åka på en fet fläskläpp.