Marcus Birro. Igen

Jag hade tänkt skriva något skärpt, och fyndigt och elegant om Marcus Birro, som inte förstår att ett av Sveriges största TV-debattprogram inte är ett dagis, där man bara kan säga "förlåt" och fortsätta. Det finns liksom tillfällen i vuxenlivet där man helt enkelt bara får stå för beslut man fattat och handlingar, där man inte bara kan hänvisa till sin gråtande familj, utan faktiskt bara har att acceptera att man gjort bort sig, och att man har ansvar för det. Det håller liksom inte att tillkännage sina politiska sympatier så tydligt att man kandiderar till partiledarposter, och sedan tro att man ska få fortsätta vara den där programledaren. Man kan fråga sig hur han fick jobbet från början, med tanke på att han har gjort det till sin image att inte vara neutral, utan vara en extrem känslomänniska som dessutom missionerar katolicismen. Men, jag är nog lite sent ute. Jag har en känsla av att alla andra redan skrivit det här. Bättre också antagligen. Så går det när man försöker pussla ihop varannanveckasdomino, och få alla bitar att stå på samma håll, fast det hela tiden kommer folk från olika håll och försöker vrida dem på andra hållet. Nytt uppdrag på jobbet tar en del tid, och så var det ju det där med livet. Vem vet, kanske jag faktiskt har viktigare saker att göra, än att skjuta på öppet Marcus Birro-mål, som dessutom redan är överfullt av alla andras bollar.