Jag är ganska konflikträdd. Därför har jag den här hyfsat anonyma bloggen, där jag kan ösa ur mig skit. Det är en ofta uttryckt värdering i vårt samhälle att det är modigt och starkt att våga ta en konflikt, och inte bara säga ja och göra som man är tillsagd. Det håller jag med om. Jag har ofta explicit fått höra att jag är för dålig på det, och att det är dåligt. Att jag måste våga bråka. Att jag inte bara ska vika mig. Att man inte kan vara kompis med alla jämt.
När jag så hamnar i en konflikt, då är det där inte längre sant. Då kan samma människor tycka att jag är en idiot som tar konflikten, och kanske inte ens ger mig till slut. Inte. För just
den gången hade jag ju fel. Då borde jag ju ha gett mig från början. Inte tagit konflikten. Bara bockat och bett om ursäkt och gjort som jag var tillsagd.
Men så är det ju alltid. I en konflikt, med gräl, har ju minst en av parterna fel. Annars skulle det inte varit någon konflikt. Om alla människor vore ödmjuka och kunde erkänna sina misstag och ge sig när de visste att de hade fel, och dessutom kunde reflektera över hur fel de hade och när, så att de sen kunde ge sig, då skulle alla konflikter dö omedelbart.
Den här gången har jag fel. Också. Men, jag har märkligt nog rätt också. Mina rätt ligger på mer subtila plan. De ligger i det komplexa som är svårare, men verkligen inte omöjligt att förklara och reda ut. Den här gången gav mig inte bara. Jag försökte lösa mitt problem. Den här gången tog jag hänsyn till mer än andra partens problem. Den här gången gav jag mig inte bara. Jag krävde också något.
Så vad hände då? Då var det plötsligt inte något berömvärt att våga ta striden och försöka få sin vilja igenom.
Besökare sedan 090601: