folk kommer och går...

Det är konstigt med folk. De kommer och går.

Jag läste precis något i en blogg hos en människa jag under en period stod nära på olika vis och trodde jag kände. Det kanske jag gjorde. Kanske jag gör det fortfarande. Jag vet inte. Poängen är att det kvittar, för det är någon som inte längre finns i mitt liv. Det är någon som inte längre vänder sig till mig för förtroenden. Någon som inte längre frågar hur jag har det eller hör av sig på något vis. Jag har försökt höra av mig ibland, ta upp en del av det igen, när det var borta, men det var inte aktuellt. Skulle jag skriva något på fejjan, vilket jag inte gör längre, skulle jag kanske få en like av den personen, men inte mer.

Det är sorgligt. Ibland är det människor jag saknar. Somliga har jag varit nära och de har varit människor jag tyckt om, med vilka det ömsesidiga förtroendet varit en sorts trygghet och ventil. Det har varit någonstans att göra av en del tankar. Vissa saknar jag inte alls, men om dem handlar inte detta. En av dem hittar jag inte ens på facebook längre.

Olika aspekter av livet måste delas med olika människor. Det finns inte så mycket människor kvar. Förr var jag duktig på att hålla kontakten, men någon gång blev jag sur och bitter och upplevde att det fan alltid var jag som höll kontakten, och mycket riktigt dog den när jag slutade underhålla den. Det... försvann. Något som funnits fanns inte mer. Men vem hör av sig till den som aldrig hör av sig? Kanske var det småbarn som tog över mitt liv på ett sätt så att jag inte längre kunde vara duktig på att höra av mig och hålla kontakt, kanske är jag inte så djävla rolig att dela förtroenden med. Kanske är jag överhuvudtaget inte så djävla rolig. Det där är ju saker jag aldrig får svar på. Jag gör mitt bästa redan idag, och är det inte bra nog, ja, då blir jag nog inte så mycket bättre är jag rädd, så kanske kan det kvitta varför folk försvinner, jag kan ju ändå inte göra så mycket åt det. Ibland vet jag att det varit mitt fel, att jag gjort eller sagt något dumt, att jag fattat ett eller annat dåligt beslut, att jag prioriterat fel, och ibland har jag faktiskt gjort vad jag kunnat tills en lägstanivå av stolthet, som jag själv ändå upplever är lite i lägsta laget, infunnit sig. Men kanske jag bara är sur och obstinat. Det finns de som hävdar det, tror jag.

Men så är det tydligen. Folk kommer och går. En del av dem saknar jag.